Abstract
Vi har i denna uppsats frågat oss varför empati fungerar i psykoterapibehandling, men inte lika gott i den kliniska medicinens sammanhang? Klinisk medicin har idag en patientcentrerad tillnärmning där patienten tillägnas en central plats. Detta har medfört ett fokus på relationen mellan läkare och patient. Empati anses vara en essentiell komponent för denna relation. Empati är ett svårfångat begrepp och har en lång historia med rötter i filosofin. Den medicinska förståelsen av empati är relativt ny, och har huvudsakligen beskrivits i kognitiva termer. Detta har antydigt en ny förståelse av empati som en färdighet som kan tränas upp av läkare. Fynd har visat att träning i empatisk kommunikation ger positiva, men mindre konsistenta fynd på patienttillfredställelse, efterlevnad, medgörlighet och hälsoeffekter. Inom psykoterapibehandling visar det sig att empati är den gemensamma faktor som utgör störst betydelse för behandlingseffekten. En genomgång av empatins hantering i kommunikationsforskningen har gett oss grundlag för att tänka kring det som ett paraplybegrepp på flera olika fenomen. Mark H. Davis multidimentionella tillnärmning och organisatoriska modell av empati tar utgångspunkt i en bred definition av empati som rymmer flera fenomen. Denna modell underbygger våra antagningar om att empati inom klinisk kommunikationsforskning har en för smal definition, som utesluter viktig aspekt. Speciellt har den psykologiska forskningen på det neurobiologiska grundlaget för empati utmanat den medicinska förståelsen av empati som endast en kognitiv process (top-down process). Den aspekt som Davis har inkluderad i sin modell, menar vi utgör ett viktig inflytande på en läkare-patientrelation, och kan vara med att förklara varför man inte innanför klinisk medicin har funnit lika övertygande effekt av empati som i psykoterapiforskning.