Tsesis - Landmärken och bottennoteringar

Abstract

Den sovjetiska oljetankern Tsesis grundstötning i Stockholms skärgård för drygt 40 år sedan är fortsättningsvis intressant av flera olika anledningar. För det första är det få olyckor som är så starkt associerade till ett särskilt stadgande i en internationell konvention som denna. Stadgandet i fråga är artikel III(2)(c) i konventionen om ansvarighet för skada orsakad av förorening genom olja (nedan CLC), enligt vilken fartygsägaren går fri från sitt strikta ansvar om ägaren kan påvisa att oljeskadan i sin helhet förorsakats av fel eller försummelse vid fullgörandet av myndigheternas skyldighet att svara för ”underhåll av fyrar eller andra hjälpmedel för navigering”. Fallet är ett av få nordiska rättsfall som regelbundet citeras i de internationella oljeansvarsdiskussionerna. Det utgör därför fortsättningsvis en naturlig del av allmänbildningen hos nordiska sjörättsjurister. För det andra är det få nordiska fartygsolyckor som fått sådant genomslag också utanför de sjörättsliga kretsarna. I Tsesis-fallet handlar detta å ena sidan om marinbiologi. Olyckan inträffade i en väldokumenterad biologisk miljö i närheten av Askölaboratoriet som är Stockholms universitets marinekologiska forskningsstation. Olyckans effekter på marina miljön kunde således undersökas grundligt från första stund och den har väsentligt bidragit till kunskapen om vad som sker i den marina miljön i samband med oljeutsläpp.1 Å andra sidan beror uppmärksamheten på det administrativa efterspelet till olyckan. Sjöfartsverkets omplacering av den kartograf som valde att informera allmänheten om verkets tidigare mätningar i det aktuella området – information som var helt avgörande för utgången i alla tre rättsinstanser – blev mycket uppmärksammad i media. Omplaceringen av honom från huvudkontoret till fyren Ölands södra grund, blev t.o.m. föremål för en teaterpjäs med titeln Fången på fyren. Trots att domen är allmänt bekant bland sjörättsjurister har den behandlats ganska knapphändigt i rättslitteraturen. Den omnämns ofta bara med några enstaka rader i diskussionen om undantaget från redarens strikta ansvar för oljeskador, men har inte varit föremål för mer ingående eller kritiska analyser.3 Detta är beklagligt, särskilt som det slutliga avgörandet i fallet i flera avseenden är svårt att såväl förklara som försvara. I denna artikel diskuteras domen i samtliga tre rättsinstanser, men fokus ligger på HD:s dom. Av utrymmesskäl behandlas endast huvudfrågan om ersättning för oljeskada, trots att domen också väckte andra intressanta frågor, bl.a. om reglerna för erläggande av bärgarlön.