Elitidrottsbubblans koder: Hur beskriver elitidrottare sin livsvärld och hur kan man förstå att vissa elitidrottare dopar sig och andra inte?

Abstract

Detta arbete syftar till att undersöka hur elitidrottare beskriver sin livsvärld och hur man kan förstå att vissa elitidrottare dopar sig och andra inte. Trots stora insatser i slutet av 1900-talet och början av 2000-talet kom nya dopingskandaler och doping ser ut att ha blivit ett allt större hot för elitsporten de senaste 20 åren. De senaste årtiondena har haft en exceptionell ökning av studier vars mål är att identifiera riskfaktorer för doping i sport. Trots en växande andel forskningslitteratur om sport har elitidrottare ofta framställts på en abstrakt teoretisk nivå som inte prioriterar elitidrottarnas egna erfarenheter, vilket kan distansera oss från dem. Metoden i detta arbete är därför ett fenomenologiskt och holistiskt tillvägagångssätt som försöker ge rum för erfarenhet i syfte att förstå vad det innebär att leva som elitidrottare och därmed förstå doping i elitidrott. Arbetet består av intervjuer av både dopade (N=3) och icke-dopade (N=6) norska och svenska individuella elitidrottare. Avsikten med att ha både dopade och icke-dopade elitidrottare är att kriminologin traditionellt haft en stark fokusering på de avvikande subjekten för att förstå avvikande beteende. Genom intervjuer av både dopade och icke-dopade elitidrottare önskar arbetet att bidra med en ytterligare dimension för att förstå doping i elitidrott. Eftersom att användning av doping bryter mot såväl formella sportsliga regler, som nationell lagstiftning, är de dopade elitidrottarna i detta arbete avvikande från både antidopingstadgar och enligt lag, och per definition kriminella. Användning av doping kan även förstås som en icke ifrågasatt acceptens av samhällets och sportens oformella normer om hårt arbete, tävling och prestation (Coakley & Pike, 2014 s.152). Atleter kan då vara avvikande genom att överdriva sportetikens positiva normer till den grad att beteendet blir destruktivt. Detta är ett framträdande perspektiv i arbetet och en teori som främst belyser kulturens påverkan på elitidrottarna. I tillägg används fenomenologi, teori om byte av normativa koder och post-subkulturell teori för att belysa hur elitidrottarna alltid har ett val som kreativa självbestämmande aktörer. Sammantaget framhäver de teoretiska bidragen hur aktör och struktur är ömsesidigt beroende av varandra och att doping i elitidrott är något som bör förstås i ljus av elitidrottarnas egna val i kombination med kulturell påverkan. Intervjuerna med elitidrottarna visar tendenser för vad som kan vara kritiska faktorer, men också skyddande, i förhållande till användning av doping. Elitidrottarnas livsvärld beskrivs som en utmanande livsvärld av både de dopade och icke-dopade informanterna. Utmaningarna finns både på ett fysiskt och ett psykiskt plan. Resultaten visar tendenser till att de icke-dopade elitidrottarna jobbat mer med sitt mentala välmående under sina aktiva karriärer än de dopade, något som kan ha hjälpt dem att hålla en medvetenhet runt livsstil och välmående. Flera av de icke-dopade elitidrottarna ser även ut att ha hållit en viss distans till elitidrotten och dess normativa koder och ideal och inte involverat sig totalt i denna livsvärld. Detta är en kontrast till samtliga dopade som på olika sätt och av olika anledningar involverat sig i elitidrotten i den grad att det blivit deras allt. Dopingen har kommit in i bilden av olika anledningar och i olika situationer, men kan för samtliga dopade förstås i samband med en djup involvering i sportens normer. Baserat på analysen av datamaterialet argumenterar jag för att fler repressiva kontrollsystem för doping inte kommer eliminera det självdestruktiva och farliga beteendet som karaktäriserar stora delar av sporten idag. I stället behöver vi mindre idealisering av elitidrottare som uppvisar gränslös hängivenhet, perfektionism och risktagande. I en samtid som fokuserar allt mer på utveckling och prestationer, behövs nya normer och riktlinjer som främjar medvetenhet om gränser och som motverkar att fysiska skador och mental ohälsa ignoreras. Det behövs fokus på hur man bygger upp hälsosamma sportmiljöer som inte uteslutande uppmuntrar elitidrottarna till att fokusera på sporten, utan även uppmuntrar dem till att bygga upp ett liv utanför elitidrotten så att detta inte är det enda de involverar sig i.