Förväntad desistance. Vad får norska fångar att tro på en framtid utan kriminalitet?

Abstract

Denna studie ser på hur välfärdsproblem är ackumulerade bland norska fångar, och hur dessa problem påverkar fångarnas tankar om möjligheten till ett liv utan kriminalitet. Att avstå från kriminalitet går ofta under benämningen desistance och kan beskrivas som en process med många delar. Denna studie fokuserar på en avgränsad och initial del av den processen, nämligen förväntad desistance. Tidigare studier har indikerat ett samband mellan förväntad desistance och verklig desistance. Utifrån statistiska analyser av Levekårsundersøkelsen blant fanger 2014 försöker jag studera vilka samband det finns mellan fångars levnadsförhållanden och deras tro på ett liv utan kriminalitet. Detta görs genom deskriptiva analyser och linjär regression. Datamaterialet som används är en survey som Statistisk sentralbyrå utfört bland norska fångar (N=264). Resultaten i denna studie visar att det framför allt är två faktorer som påverkar graden av desistanceoptimism i fångpopulationen: antal tidigare fängelsestraff samt vilken levnadsnivå som väntar vid frigivning. Ifall fängelsestraff blir ett återkommande mönster i en individs liv, har det alltså en negativ inverkan på fångarnas framtidstro. Vidare antyder resultaten att levnadsförhållandena i hög grad påverkar förväntad desistance i den norska fångpopulationen. Men det är inte levnadsnivån innan fängelsestraffet som styr förväntad desistance, utan vilka utsikter gällande levnadsnivån fången har efter att straffet är sonat. Med tanke på förväntad desistance är inte det viktigaste hur man haft det, utan hur man tror sig få det.