| dc.description.abstract | SAMMANFATTNING
Denna avhandling behandlar ett av specialpedagogikens viktigaste teman; förebyggande arbete och tidig intervention i den tidiga förskoleåldern. Vi vet idag att ju tidigare vi förebygger och intervenerar för att ändra utvecklingsdestruktiva samspelsmönstret i familjer, desto bättre är prognosen för en god psykosocial hälsa. Förskolan bör ha en central roll i stödarbetet med riskföräldrar. Det beror på att förskolan ofta når tidigt ut till många barnfamiljer och det sker ofta i en fas av livet då föräldrar söker finna en personlig uppfostringsstil. Förskolan har möjligheter för att etablera närhet till familjen och kan vara en arena som knyter föräldrar till varandra. Undersökningen utfördes i en öppen förskola, utifrån följande problemfrågeställning:
Hur upplever personalen i den öppna förskolan "Storken" sitt handledningsarbete riktat mot att stödja riskföräldrars roll som uppfostrare?
Problemfrågeställningen blev kluven i tre studieområden som anses vara viktiga för att kunna skapa en konstruktiv föräldrahandledning. För det första riktades studien mot att skapa en överblick över de attityder som föräldrarna möts med, och hur personalen upplever att just dem kan hjälpa familjerna. För det andra studerade jag hur handledningsprocesserna utformas, dels på en avdelning som är riktad mot att nå en stor bredd föräldrar, och dels på en avdelning som arbetar med en liten grupp riskföräldrar. För det tredje undersökte jag hur personalen arbetar internt för att utveckla den enskildes handledarroll, och hur det samarbetas internt och externt för att kunna ge en sammansatt form för hjälp. Detta tredje studieperspektiv underordnades starkt de två föregående studieområdena.
Utvecklingsekologin har varit den bärande teoretiska referensramen, där den teoretiska sammanbindningen i avhandlingen är att hjälp syftar primärt till att bygga solida mesosystemiska förbindelselinjer för att stödja relation och samspel på mikronivå. De tydligaste mesosystemiska element som utgjorde min fokus, var främst knutna till byggandet av goda relationer mellan personal och föräldrar. På det sättet kan personalen genom handledning påverka uppfostran genom det som Bronfenbrenner kallar för andragrads-effekter. Påverkans kvalitet färgades dels av en humanistisk syn på attitydernas betydelse, dels av en salutogenesisk syn på stärkning, och slutligen av ICDP-programmets syn på de kvaliteter som utgör det goda samspelet . Ytterligare en fokus i min studie var personalens arbete för att skapa familjenätverk som kan vara stödande för den enskildes uppfostringsroll. Det tredje studieperspektivet (styrkandet av handledarrollen) hämtade stöd från den betydelse som utvecklingsekologin lägger på de mer distanserade systemens påverkan på närmiljöer. Med dessa riktlinjer som utgångspunkt blev Storken betraktad som en intressant studieförskola. Det beror på att Storken är ett element i en större stadsdelssatsning som riktar sig mot att tidigt förebygga och upptäcka problem, samt att stödja riskfamiljer mot förbättrade uppväxtvillkor. Med hjälp av en fallstudie i en miljö som så tydligt markerar temats betydelse, riktades syftet mot att studera hur denna öppna förskolan kan inspirera vanliga förskolor.
Problemfrågeställningens art (en studie av personalens upplevelser) styrde mig mot en fenomenologiskt inspirerad fallstudiedesign, bestående av ett multimetodiskt angreppssätt. Med hjälp av en fokusgrupp undersöktes personalstyrkans samlade föreställningar om föräldrar och den hjälp de kan ge. Tre individuella intervjuer riktades mot handledningsprocessernas utformande, den bakomliggande argumentationen för dess utformande, och slutligen mot förskolans inre och yttre samarbete för att stärka handledarrollen. Fyra informanter tillfrågades om sina upplevelser. Upplevelser är alltid förankrade i ett kontextuellt sammanhang. För att kunna förstå upplevelserna mer helhetligt (stärka den ekologiska validiteten) var det nödvändigt att göra observationer i förskolan. I fortsättningen presenteras resultat av min studie.
Till den öppna förskolan Storken kommer föräldrar som upplevs ha ett tung socialt arv, glesa sociala nätverksrelationer och en negativ självbild. Sådana riskfaktorer upplevs skapa bristande kunskaper om barnuppfostran och passivitet inför att delta som aktivt påverkande individer. Trots dessa problemområden hittar jag attityder som kan främja goda relationer. Personalen utgår från att föräldrar alltid önskar barnets bästa och vill kämpa för att förändra sin situation. Det viktläggs att samtliga ska mötas med ett genuint intresse vilket förmedlas genom att personalen lyssnar på föräldrarna. Några attityder kan sägas främja föräldrarnas stärkning. Personalen ser en förändringspotential i samtliga föräldrar. Föräldrarnas integritet och uppfostringsvärderingar respekteras. Föräldrar får tid på sig för att i egen takt känna efter när de önskar att dela med sig av sin livsvärld. Stödet som föräldrar får riktas främst mot att medvetandegöra den egna uppfostringspraxisen och att tillvarata föräldrars bestämmanderätt. Jag hittar attityder som positionerar föräldrar i en myndighetsposition och personalen i en stödjande roll. I Storken utgår personalen från att föräldraskapet alltid betyder mycket för barnet, vilket betraktas som ett perspektiv som handledningen bör byggas kring. Medvetet försöker man undvika att hota denna föräldramyndighet. Personalen förmedlar ett empatiskt förhållningssätt som bekräftar föräldrarnas känslotillstånd, men samtidigt ser dem på sig själva som professionella hjälpare som ska hjälpa föräldrar mot en ändring.
Handledningsprocesserna är utformade med klara likheter och skillnader mellan de två grupperna jag undersökt. Likheterna består främst i den undrande handledarrollen som är den bärande formen. Det är främst undrandet som ses kunna lyfta fram föräldraskapets komplexitet och medvetandegöra föräldrarna. Personalen letar tillsammans med föräldrarna både efter samspelskvaliteter som tycks främja en god relation till barnet, samt efter alternativa handlingssätt som kan ersätta de som inte tycks fungera. I liten grad ges det konkreta råd, eftersom man önskar att tillvarata ägarkänslan till uppfostringsrollen. Skillnaden mellan avdelningarna ser ut att ha en stor förankring i kontextuella olikheter som bl.a. gruppstorlek och mandatet för att kunna ge hjälp. Medan personalen på den mest befolkade avdelningen har en mer indirekt handledningsstil är personalen från samspelsgruppen mer direkta. Den förstnämnda avdelningen har som syfte att upptäcka riskfamiljer och att skapa goda nätverksförbindelser mellan föräldrar. I samspelsgruppen ges det stöd till bättre samspel mellan föräldrar och barn. Avdelningarnas kvaliteter bör förstås som komplementära stödinsatser i det samlade hjälpbatteri som förskolan ger.
Personalen upplever att det föregår många interna diskussioner som oftast är konkret bundna till familjerna. Dessa formella och informella diskussioner stärker målinriktningen i arbetet och nyanserar den egna handledarrollen. Personalen har ett nära samarbete med helsestasjonen och ett lite mer distanserat samarbete med barnevernet. De upplever att både det interna och det externa samarbetet inger känslan av att samla sig som ett team runt familjerna. Förskolans ledare anses ha en central position att leda samarbetet.
På bakgrunden av syftet att hitta ett bra exempel som kan illustrera hur föräldrastöd kan ges, anses attityderna från Storkens personal ha ett tydligt exemplariskt värde. I tillfälle som andra förskolor implementerar dessa i sin verksamhet, tror jag att första steget är taget mot en bättre barnomsorg. Med uttrycket bättre barnomsorg menar jag en förskola som inte isolerar barnet från den miljö som betyder mest i dess liv - hemmet. Det är även frågan om en förskola som skapar en högre takhöjd för olikheter, och ger samtliga föräldrar det inflytande de har krav att ha i utformandet av verksamheten. Från Storken hämtas främst personalens insatser för att skapa goda interpersonella möten med, och mellan föräldrar. Om andra förskolor ska klara att göra detsamma i möte med riskföräldrar, bör dörren öppnas lite mer och stå lite längre öppen . Personalen från Storken illustrerar också betydelsen av goda förbindelselinjer mellan hjälpande instanser. Föräldrastöd är en utmaning som fort kan bli överväldigande när man står ensam i en roll som ofta inte är tydlig. Om förskolan ska bli en del av detta arbete, efterlyses det åtgärder som kan skapa ökat samarbete mellan olika instanser. Varje system dessa familjer är en del av, har ansvar för att skapa goda intersystemiska förbindelselinjer. På detta sätt tror jag vi närmar oss ett samhälleligt stöd som möter allt fler riskgrupper med givande och inte övergivande. | nor |