| dc.description.abstract | Utdrag ur inledningen med problemställning:
Problemställning (utan fotnoter)
Att John Cage var zenbuddist uppmärksammas som oftast av Cagekommentatorerna, men vilken omfattande betydelse zenbuddismen egentligen hade för hans kompositoriska verksamhet, är inte systematiskt undersökt i den Cagelitteraturen jag befattat mig med. Min arbetshypotes är att musik och zenfilosofi var två sidor av samma mynt för Cage. Att filosofin gavs uttryck i musiken är allmänt vedertaget, men att Cage också använde musiken som en praktisk filosofi är underbetonat i Cageforskningen. Den kanske mest bekanta aspekten av Cages kompositionsmetoder är användandet av slumpen, och det anförs att detta gjordes för att avlägsna Cages ego från kompositionen för att utövare och lyssnare skulle bli medansvariga i verkens tillkomst. Vad som är mindre behandlat är hur Cage försökte att med hjälp av slumpen skriva musik som var utmanande till den grad att när Cage själv lyssnade på musiken skulle han inte förstå sig på den, i betydelsen att inte ens han själv skulle på förhand kunna känna till verkets struktur eller betydelseinnehåll. Musiken skulle i stället försätta Cage i en dittills ohörd klanglig situation eller i en ljudhändelse som en kompositör med uttrycksvilja inte kunde åstadkomma. Vidare var det hans uppgift som god zenbuddist att bejaka vad som uppkom i den situationen, vilket gjorde såväl lyssnande som komponerande av musik till ett praktiskt sätt för Cage att filosofera. Denna slutsats stödjer jag på direkta uttalanden från Cage själv (kap. 1-2). Hans grundhållning var att musik och filosofi var två sidor av samma praxis, något det är min avhandlings uppgift att undersöka konsekvenserna av. Vidare kommer jag i min avhandling att visa hur vårt vetenskapligt diskursiva språk kommer till korta för att tala om Cages säregna musikfilosofiska estetik (kap. 3-5). Slutligen har jag valt att läsa Cages estetiska texter mot några av texterna till hans läromästare, Daisetz Teitaro Suzuki, och min avhandling är därmed också en läsning av Cages estetik ur en zenbuddistisk synvinkel. Detta behandlar jag i kap. 6.
Förtydligande
Den ovan skisserade uppfattningen, alltså hur musiken och (zen)filosofin var aspekter av samma verksamhet för Cage, är efter mina studier den förståelsen som lägger flest brickor på plats i pusslet om 1900-talets kanske viktigaste avantgardekompositör. När Cage skall förklaras i ett estetiskt/historiskt perspektiv betraktas hans verksamhet ofta som ett avslöjande av västerlandets musik och musikhistorias tomma konstruerade konventioner, som inte är förankrade i ljudens eget vara. Det som så primärt skiljer de olika kommentatorerna är hur de tolkar hans dekonstruktivism. Ser de Cage som en som raserar utan att komma med ett nytt program för framtidens musik, eller ser de Cage som en som visar till lyssnarens, utövarens, kompositörens, musikens och livets möjligheter, oavsett dessa möjligheter uppkommer i musik skriven av Cage själv eller av andra kompositörer. I kapitel tre tar jag upp musikens dekonstruktiva kraft filtrerat genom Rolands Barthes strukturalistiska mytkritik. Men Barthes strukturalistiska projektet avsåg lika mycket att utsäga något positivt om det undersöktas struktur, som han ämnade uppdela sitt undersökta objekt. Frågan är dock i vilken utsträckning det strukturalistiska har relevans för att positivt utsäga något även om musiken. Hallgjerd Aksnes uttalar sig om detta på ett helt generellt plan. Hon hänvisar bl.a. til Roman Jacobsons åtskiljande mellan vardagsspråk och poetiskt språk, vilket Aksnes konkluderar med att: ”likheten mellom musikk og poesi [må] først og fremst synes å ligge i deres forskjellighet fra dagligspråk; således er lingvistiske [läs: strukturalistiska] analysemodeller lite egnet overfor både musikk og poesi.” Frågan är dock i vilken utsträckning någon som helst västerländsk vetenskapsfilosofisk kunskapsgren kan utsäga något positivt om Cages projekt, eller mera satt på spetsen: handlar Cages projekt om något som vi skulle kunna kalla ’musik’, eller är hans projekt av en annan art? Liksom Aksnes i sin avhandling lämnar det strukturalistiska hän, till förmån för den poststrukturalistiska betydelseproduktionen; blir föremålet för kapitel fyra i min avhandling Barthes poststrukturalistiska litteraturkritik.
Likheterna är slående mellan Cages projekt och Barthes proklamerande av författarens och verkets död, där dessa två i stället skall ingå i likvärdig interaktion med läsaren på vad Barthes kom att kalla textens fält. Även denna likhet kommer dock att visa sig vara ett bedrag, vilket framför allt ges uttryck i tron på språkets/musikens möjlighet till att överhuvudtaget sträva efter mening. Trots att Barthes menar att text är något som uppstår först i mötet med en läsare såsom meningsskapande (signifiance) vilket gör textens mening godtycklig från läsare till läsare, överger han aldrig en grundläggande tro på att språket har en förmåga att beteckna. Cage på sin sida har ingen tro på att musiken har något att förmedla, om ens det så skulle ligga på det mest abstrakta plan. Härav är det lätt att dra slutsatsen att Cage var nihilist, men det var snarare tvärtemot.
För att försöka överbrygga avståndet mellan en västerländsk filosofisk diskurs och zenbuddismens irrationaliteter handlar kapitel fem om Sartre som själv var mycket intresserad av österländsk filosofi, något som tydligt avspeglas i hans filosofi. Men även denna likhet tränger inte djupare än äpplets skal. Den avgörande skillnaden gentemot Cage är att Sartre ägnar en stor del av sitt filosofiska projekt till att försöka överbygga klyftan mellan subjekt och objekt, något han kanske gör för att hans grundläggande intellektuella hållning är strikt dualistisk. Cage på sin sida ser världen ur en icke-dualistisk vinkel. En sådan verklighetsuppfattning är svår för en västerlänning att föreställa sig, kanske än svårare för oss som läser och skriver texter såsom denna avhandling, då vi har för vana att tänka i syllogismer och i stringenta resonemang med logiska och efterprövbara utfall. För oss kan det vara svårt att tänka hur Cages projekt inte är dekonstruktivt, men hur han faktiskt försöker att positivt visa till sin livsåskådning.
Kapitel sex är ett försök att antyda hur en sådan icke-dualistisk verklighet ter sig, medan kapitel tre till fem alltså är försök på att visa vad Cages musik vid första anblick verkar vara, men som den efter närmare studier av Cages (icke-)intentioner visar sig inte vara.
Inledningsvis försöker jag att förmedla Cages tystnadsestetik (4’33’’) från hans egna skrifter, utan att något nämnvärt försök görs på att tolka texterna annat än i förhållande till hans egen musik. | nor |